FAKIRENSALLSKAPET

En hvar sin egen professor och gentleman

Falstaff, fakir

Axel Wallengren (1865-1896) föddes i Lund, växte upp, studerade och verkade största delen av sitt korta liv i staden. Studentmiljön och debattklimatet i Lund satte sin prägel på honom och i sin tur bidrog han med en speciell form av humor som inspirerat vad som senare kallats lundaanda. Som journalist verkade han i Stockholm och Berlin, där han dog.

Falstaff, fakir är en fiktiv litterär karaktär i ett antal skrifter av Axel Wallengren och tillika dennes pseudonym som författare härav. Falstaff, fakir utgör i regel berättar-jaget i de texter där han förekommer, och utmärks härvid av sin mästrande ton och fullständigt obefintliga självkritik.

Fakiren är oerhört rik (dock tillika snål) och i besittning av i princip allt mänskligt vetande. Han bor - när han inte ägnar sig åt polarexpeditioner och andra äventyr - på "mönsterfarmen" Glädjefrid. Litteraturvetare har menat att fakirgestalten är att se som en parodi på det i slutet av 1800-talet av många beundrade nietzscheanska övermänniskoidealet. Namnet är en i sig humoristiskt kontrasterande blandning av det asketiska fakir och den vällustiga karaktären Sir John Falstaff hos Shakespear. Enligt Nils Palmborgs bibliografi över Wallengrens skrifter skall denne ha använt signaturen "Falstaff" första gången vid publicerandet av dikten "Kyrkspindeln" i tidskriften Ur dagens krönika februari 1891 och sedan nyttjat denna även för diverse kortare humoristiska texter de följande åren. Sammansättningen med fakirepitetet användes dock först vid publicerandet av En hvar sin egen professor 1894.

Under signaturen Falstaff, fakir skrev han tre verk som blivit odödliga: En hvar sin egen professor (1894), En hvar sin egen gentleman (1894) och Lyckans Lexikon (1896). Hans fakiriska produktion omfattar därutöver ett antal skisser, humoresker m.m Under sitt borgerliga namn gav han ut dikter, Bohème och idyll (1892), romanen En ensam (1893) samt novellsamlingen Mannen med två huvuden (1895), vilken redan i titeln ger oss en ledtråd om hans egen syn på sig själv.