FAKIRENSALLSKAPET

En hvar sin egen professor och gentleman

Julen dess orsaker och verkningar

Redan i slutet av Novembris börjar julbacillen att vakna till sig ur sin årsdvala. Den smyger sig då ut och uppsöker sitt offer, som den genast angriper. Till att börja med märker patienten ingenting, utan fortfar med sina dagliga och nattliga sysslor. Men snart nog göra bacillens verkningar sig förnimbara, och efter ett par dagars inkubation utbryter hos patienten en åkomma, som jag måste kalla julfebern, Februs ]ulicus, F.

 

Denna helsot yttrar sig alltid i en omisskännlig oro och brådska; patienten kan inte sitta stilla, han springer ut och in i butiker, köper utan att pruta (ett mycket svårt symptom!), förseglar små och stora paketer med lack (ett osvikligt tecken!), känner en sjuklig lusta att äta lutfisk, dricker gärna mörkt öl, skriker "god jul!" till höger och vänster och är fullständigt komfys i huvudet. Febern når alltid sin höjdpunkt den 24 december på aftonen, då patienten känner sig synnerligen sällskapssjuk; flera patienter pläga då sluta sig samman kring ett stort bord, de skratta åt allting, dricka spirituosa och knäcka sönder nötter, äta förfärligt mycket och slumra slutligen in i en dov sömn, ur vilken de ofta rusa upp mitt i natten, d. v. s. vid 6-tiden på morgonen, då de springa till ett stort, upplyst hus, varest de sjunga unisont åtskilliga sånger, och gå därpå något förslappade hem.

 

Härpå börjar förbättringen, långsamt men säkert. Men för att återhämta krafterna måste patienten äta och dricka förskräckligt mycket en tre veckors tid. Därpå börjar i regel en del råd och anmaningar att ställas till patienten, i form av s. k. räkningar, och dessa recept pläga lugna den sjuke rätt märkbart. Sedan han erhållit ett tjogtal dylika recept, är sjukdomen hävd, och endast en viss märkbar nervositet sitter kvar i kroppen ännu en tid.

 

Detta är i korta drag julsjukans förlopp.

 

(ur Julen, dess orsaker och verkningar)

Den lydige Konrad

-Spring nu ut och lek, men lek snälla lekar, och lova mig att icke gå och snatta päron i skomakarens trädgård, förmanade Konrads fromma moder en eftermiddag.

-Ja, snälla moder, det lovar jag dig, sade den lille Konrad, och sprang ut på vägen.

Kort därpå mötte han en elak gosse, som hette Janne.

Denne var alltid smutsig och olydig. De snälla barnen hade därför av sina föräldrar fått tillsägelse att undvika hans sällskap, ty dåligt sällskap fördärvar goda seder. Konrad sökte också alltid undfly allt umgänge med den elake Janne.

-Kom, sade nu den stygge Janne, kom så går vi tillsammans bort och ”nalla” päron.  

Skomakaren är rest till staden, så att ingen ser oss.

-Nej, svarade den lille Konrad allvarligt, jag vill icke gå med dig och nalla päron i skomakarens trädgård

-Varför inte det då? Hånade den elake Janne.

-Ty min goda moder har förbjudit mig det, genmälde den ståndaktige lille Konrad och fortsatte sin väg.

Kort därpå fick han höra att ett skrik från skomakarens trädgård. Skomakaren hade oförmodat kommit hem från den närbelägna staden och ertappat den elake Janne i päronträdet, samt straffade honom nu hårt med spannremmen.

Det var väl, att jag lydde min goda moder, tänkte den lille Konrad, föll på knä och fällde tårar av tacksamhet för att han undgått frestelsen denna gång.

Därpå uppsteg han och kände sig betydligt styrkt i sin föresats, att icke tänka på skomakarens päron, utan att i stället gå och snatta plommon i skräddarens trädgård; ty han visste med säkerhet, att skräddaren för närvarande var borta för hela dagen i en by en och en halv mil därifrån.

Moral: Den, som lyder går det väl, Även om han plommon stjäl.
Ur:En hvar sin egen professor. Sedelärande berättelser

Slaget vid Lund

Vid de 19 odödliges akademis årssammanträde belönades med stora priset författaren till eposet Elfte Karl, Hjelte och Statshushållare.
Direktionen uppläste följande utdrag:

Slaget vid Lund nu stundade snart, och Karl var orolig,
Undrade visst hur det skulle gå med Sveriges trupper,
sent i en vinternatt då stjernhimmeln blänkte:
Vestgöta-Dals Regemente till Häst-sjuhundrade bussar,
Gula Brigaden till Fots-sexhundra skäggiga hjeltar.

Blåa Brigaden till Häst och till Fots-tolvhundra heroer,
Östgöta Kår-femhundarde man-och Smålands Husarer,
Artilleriregementena se´n, först Svea, så Göta,
Vendes till sist-i Kristianstad det fins-tillsammans tvåtusen.
Värmelands Jägaretropp till Häst-en trettionio.-

Låt mig addera nu-noll noll noll noll noll noll noll nio
noll noll noll noll noll noll och tre-gör trettionio;
två och sex och sju göra femton-och fem-det är tjugo;
ett och två är tre-två i minne är fem-femtusen
och femhundradetrettioni-det stämmer, sad´kungen!

Ur: En hvar sin egen gentleman